Tawhîd al-Asmâ was-Sifât – Tron på Enigheten i Allâhs namn och egenskaper

Vi börjar med att utgå från ett uttalande av Ibn Taymiyyah (rahimahullah): "Och det hör till tron på Allâh, att tro på vadhelst Han har beskrivit Sig själv med i Sin bok och vadhelst Hans sändebud, Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har beskrivit Honom med – UTAN att falla in i något av följande:

– förvränga den ursprungliga betydelsen av dessa beskrivningar/attribut
(tahrîf)
– neka dessa attribut för Allâh
(ta’tîl)
– föreställa sig deras sanna natur (att föreställa sig Allâhs egenskaper)
(takyîf)
– jämföra dessa egenskaper med skapelsens
(tamthîl) 

Till Allâhs egenskaper hör Hans namn och attribut (t.ex. ar-Rahmân, al-Malik, as-Salam o s v), Hans handlingar (t.ex. Han straffar och Han förlåter, Han sänder ner regn och Han spräcker fröet som finns under marken o s v) och Hans attribut (t.ex. Hans händer, smalben, ögon, istiwa, ansikte o.s.v.). Det är framförallt de sistnämnda attributen som har lett till att folk genom tiderna har fallit in i det som vi nyss varnades för i uttalandet ovan.
Man kan lätt se hur människor kan vilseledas genom att titta på de olika exemplen på attribut vi nyss nämnde. När någon läser dem, kanske denne tänker: "Nej, detta kan inte vara sant. Hur kan dessa saker vara passande för Allâh?" Så han förnekar dem.

En annan person kanske tänker: "Aha, så Allâh har en hand precis som vi." Och så har han fallit in i tamthil, han liknar Allâhs egenskap med dem hos skapelsen.

En tredje person tänker: "Nej, det här kan inte vara den riktiga betydelsen. Orden måste ha andra dolda betydelser" o.s.v.

Den sanna förståelsen då vi stöter på någon av de ord som Allâh har beskrivit sig själv med är att vi bekräftar och tror på dem så som Han har beskrivit dem, och utan att falla in i någon av de fyra saker vi varnades för i uttalandet av Ibn Taymiyyah. Läs dem gärna igen, se till att du förstår dem och lär dig dem utantill, med Allâhs hjälp.

Tawhîd ar-Rubûbîyah - Tron på Enigheten i Allâhs herravälde

Namnet på denna del av Tawhîd kommer från ordet Rabb, som på svenska brukar översättas till Herre. Vidare innebär detta att Allâh är den ende Herren, utan medgudar eller medhjälpare. Ar-Rabb (Herren) är den som besitter förmågan att skapa (al-Khalq), har herravälde (al-Mulk) och har fullständig kontroll och makt över allting (Amr). Följaktligen finns det ingen Skapare utom Allâh, ingen Herre utom Allâh och ingen som har fullständig och allomfattande kontroll förutom Allâh (subhanahu wa ta’ala).

"Skapelsen är Hans och Han befaller över allt." [7:54]

Ingen förnekar Allâhs Rubûbîyah. Må det vara en muslim, mushrik (polyteist) eller kâfir (otrogen). De som säger sig förneka Gud gör det utan att riktigt tro på vad de säger, styrda av högmod, ondska och arrogans. Allâh säger i Qurâ'nen om Farao och hans män:

"– och i sin ondska och sitt högmod förnekade de [tecknen], fastän de i sitt inre var övertygade om deras äkthet." [27:14] 

Även idoldyrkarna trodde på Allâhs Rubûbîyah, trots att de satte upp medgudar vid Hans sida.

Säg: ’Vem är Herren över de sju himlarna och den [Mäktiga] Tronens Herre? De kommer att svara: ’Allâh’. Säg: ’ Fruktar ni [Honom] inte?’ Säg: ’Vem är det som har allt herravälde i Sin Hand, som bekyddar [allt] och som ingen kan beskyddas från? [Svara] om ni vet det.’ [Och] de kommer att svara: ’Allâh’. Säg: Hur kan ni då bländas och luras och vända er bort från Sanningen?" [23:84-89] 

Idoldyrkarna bekräftade att Allâh är den ende Skaparen, Härskaren och Beskyddaren och i svåra stunder var det Honom de vände sig till. Vad som gjorde dem till avgudsdyrkare var att de delvis riktade sin dyrkan till Allâh och delvis till skapelsen (så som änglar, döda profeter, stenar, träd osv.)

Källa: www.muslimah.se

Om du vill ha bevis till att dessa (Mushrikûn) som Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stred mot bär vittnesbörden om detta (d v s Tawhîd-ur-Rubûbiyyah), skall du läsa Hans (ta´âlâ) Ord,

"Säg! "Vem skänker er uppehälle från himlen och jorden? Vem äger hörseln och synerna? Vem tar ut den levande ur den döde och vem tar ut den döde ur den levande? Vem håller reda på angelägenheterna?" De kommer säga, "Allâh." Säg då, "Skall ni då inte frukta (Honom)?"" (Sûrah Yûnus: 31)

Han säger också,

"Säg! "Vems är jorden och det som finns på den, om ni verkligen vet?" De kommer säga, "Allâh’s." Säg! "Skall ni då inte komma ihåg?" Säg! "Vem är de sju himlarnas Herre och den väldiga Tronens Herre?" De kommer säga, "Allâh’s." Säg! "Skall ni då inte frukta (Honom)?" Säg! "I vems Hand ligger makten över allting? Han skyddar och inget kan skyddas från Honom, om ni bara visste." De kommer säga, "Allâh’s." Säg! "Hur kan ni då luras (och följa annat än sanningen)?" (Sûrat-ul-Mu’minûn: 84-89)

Och fler liknande verser.

När du har förstått att de bekräftade detta, men att det inte fick dem att träda in i den Tawhîd som Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kallade till, kommer du inse att den Tawhîd som de förnekade var Tawhîd i dyrkan, den som Mushrikûn i vår tid kallar "Tron".

Precis som de tillbad Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) om nätterna och dagarna, tillbad några av dem änglar, på grund av deras rättfärdighet och för att de är nära Allâh, för att förmedla till Honom, eller så tillbad de en rättfärdig man som t ex al-Lât, eller en profet som t ex ´Îsâ.

Du kommer också inse att Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stred mot dem på grund av denna Shirk och att han kallade till att man uppriktigt tillägnar dyrkan endast till Allâh, precis som Allâh (ta´âlâ) sade,

"Så tillbe ingen annan med Allâh." (Sûrat-ul-Jinn: 18)

Och Han sade,

"Honom tillhör den uppriktiga dyrkan och de som dem tillber istället för Honom besvarar dem ingenting." (Sûrat-ur-Ra´d: 14)

När du har förstått att Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stred mot dem för att tillbedjan endast skulle tillhöra Allâh, och för att löften endast skulle uppfyllas för Allâh, och att skyddsökning endast skulle frågas från Allâh och att alla andra typer av dyrkan endast skulle tillhöra Allâh, inser du att deras bekräftelse av Tawhîd-ur-Rubûbiyyah inte fick dem att träda in i Islâm och att deras syfte med änglarna, profeterna och beskyddarna var att de ville ha deras förmedlan och närmande till Allâh, är det som gjorde det tillåtet att ta deras blod och egendomar.

Du inser också på så sätt den typen av Tawhîd som sändebuden kallade till och att Mushrikûn stred mot dess bekräftelse.

Skrock motstrider Tawhîd ur två synvinklar:


Den första: Den skrockfulle personen förlitar sig inte på Allâh. Istället förlitar han sig på andra faktorer.

Den andra: Han hakar upp sig på overkliga faktorer som är endast inbillningar och fantasier. Vad har denna faktor med det som händer att göra? Det råder inga tvivel om att detta är en brist i Tawhîd då Tawhîd går ut på att dyrka Allâh och be Honom om hjälp. Allâh (ta´âlâ) säger:


”Endast Dig tillber vi; endast Dig anropar vi om hjälp.” (1:5)


Skrock är alltså förbjudet och motstrider som sagt Tawhîd.

Den skrockfulle kan endast hamna i två situationer:

Den första: Han besvarar skrocket och lämnar handlingar på grund av det. Detta hör till den största typen av skrock och pessimism.

Den andra: Han ger sig in på handlingen med oro och ängslan och fruktan för skrockets påverkan. Detta fall är mildare.

Båda fallen är en brist i Tawhîd och skadlig för tjänarna. Gå och gör det du skall göra och förlita dig på Allâh (´azza wa djall) och ha inga dåliga tankar om Honom.

Författare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn
Källa: al-Qawl al-Mufîd (1/559)

www.darulhadith.com

Kommentar:
Skrock = Vardagliga händelser som kan ha övernaturlig effekt som t.ex. om en svart katt går över vägen så betyder det otur, fredag den 13 är en otursdag eller att man säger "peppar, peppar ta i trä" och sedan knacka på trä för att något otrevligt man sagt ska drabba en.

"Det goda som du får del av är från Gud, och det onda som drabbar dig kommer av dig själv.."[4:79]

"Skapades de kanske av en slump? Eller är de själva skaparna.
Har de [också] skapat himlarna och jorden?
Nej, de är inte säkra på något!
Har de din Herres skatter i sina händer?
Eller är det de som styr [allt]"
[52:35-37]

"Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig."
[51:56]

Umar ibn al-Khattab berättade:

Vi satt en dag tillsammans med Guds budbärare Profeten Muhammed (Guds frid och välsignelse vare över honom) då en man kom till honom, klädd i helt vita kläder och med ett ovanligt svart hår. Det fanns inga spår av resa hos honom trots att ingen av oss kände igen honom. Till slut satte han sig ner [framför] profeten (Guds frid och välsignelse vare över honom) med sina knän mot hans och lät sina händer vila på hans knän och sade:

"Muhammed, berätta för mig om Islam." Guds budbärare (Guds frid och välsignelse vare över honom) svarade: "Islam är att vittna om att det inte finns någon gudom förutom Gud, och att Muhammed är Hans sändebud, att förätta bönen, betala allmosan och fasta under Ramadan och, om du har råd att vallfärda [till Ka'ba, Makka]"

Frågeställaren svarade då, "Du har sagt sanningen!" Vi förvånades över att han ställde en fråga som han sedan själv bekräftade svaret på. Då sade han: "berätta för mig om tron (iman)" och profeten (Guds frid och välsignelser vare över honom) svarade: "Det är att tro på Gud, Hans änglar, Hans uppenbarade böcker, Hans profeter och på den yttersta dagen, och att tro på ens öde - dess goda och dess onda."

"Du har sagt sanningen", sade han, "Berätta nu för mig om fullkomnandet av tron (ihsân)". Och profeten (Guds frid och välsignelser vare över honom) svarade: " Det är att dyrka Gud som om du såg Honom, och även om du inte ser Honom, ser Han dig."

"Berätta för mig om 'timmen'" sade besökaren och fick till svar "Den tillfrågade vet lika lite om den som den frågande gör."

"Berätta då vad som föregår den" fortsatte han och profeten (Guds frid och välsignelser vare över honom) svarade: "Att slavkvinnan skall föda sin egen ägarinna och att du skall få se barfota, nakna och utfattiga fåraherdar tävla om att bygga höga byggnader." Då gick besökaren.

Vi väntade en stund och profeten (Guds frid och välsignelse vare över honom) sade "vet du, 'Umar, vem frågeställaren var?" och jag svarade "Gud och Hans sändebud vet bäst" Han sade: "det var Gabriel som kom för att lära er er religion".

[Sahih Muslim, kitab al-iman 1:1]

"Troende är enbart de som bävar i sina hjärtan då de hör Allâhs namn nämnas, och som känner sig stärkta i tron då de hör Hans budskap läsas upp, och som litar helt till sin Herre."
[8:2]

Fråga:

Vad är domen för att skaka hand med kvinnor?

Svar:

Svaret är detaljerat.

Om kvinnorna är släktingar som han inte kan gifta sig med, som modern, dottern, systern, fastern, mostern och hustrun, är ingen skada skedd.

Om kvinnorna inte är släktingar som man inte kan gifta sig med, är det inte tillåtet. När en kvinna sträckte fram handen till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att skaka hand med honom, sade han:

”Jag skakar inte hand med kvinnor.”

´Â'ishah sade:

”Jag svär vid Allâh att Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hand aldrig har rört vid en kvinnas hand. De lovade honom tro och lydnad muntligt.”

Skrivet av ´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh bin Bâz

Källa: http://binbaz.org.sa/mat/240

"SÄG ALDRIG under några omständigheter: "Detta skall jag göra i morgon" utan [att lägga till:] "om Allâh vill". Och skulle du glömma [men senare påminna dig] detta, vänd dig då till din Herre och säg: "Jag hoppas att min Herre skall leda mig närmare den rätta vägen än [jag nu var]!""
[18:23-24]

Muslim rapporterade i sin “as-Sahîh” från Anas bin Mâlik som berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade [i betydelse]:

“I paradiset finns en marknad som de kommer till varje fredag. En nordlig vind sveper in deras ansikten och kläder så att de blir ännu fagrare och vackrare. Därefter återvänder de till sina familjer efter att ha blivit ännu fagrare och vackrare. Då säger deras familjer till dem: “Vid Allâh! Ni har blivit fagrare och vackrare efter att ha lämnat oss.” Då säger dem: “Vid Allâh! Ni har också blivit fagrare och vackrare efter att ha lämnat er.”

Ibn Abî ´Âsim berättade i “Kitâb-us-Sunnah“: Hishâm bin ´Ammâr berättade för oss: ´Abdul-Hamîd bin Habîb bin Abîl-´Usr berättade för oss, från al-Awzâ´î, från Hassân bin ´Atiyyah, från Sa´îd bin al-Musayyab som träffade Abû Hurayrah som sade till honom:

“Jag ber Allâh att Han enar oss i paradisets marknad.” Sa´îd sade då: “Finns det en marknad i paradiset?” Han svarade: “Ja. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) underrättade mig och sade:

“När paradisets folk träder in i det, går var och en in i enlighet med sina handlingar. De kommer att kallas en dag som motsvarar en av våra fredagar. De kommer då att få besöka Allâh (tabârak wa ta´âlâ). Hans tron kommer att uppenbaras och Han kommer att synas i en av paradisets trädgårdar. Predikstolar av ljus, pärlor, akvamarin, safir, guld och silver kommer att föras fram åt dem. Den lägste av dem - och det finns ingen som är låg - kommer att sitta på dynor av mysk och kamfer. De som sitter på stolar kommer att anse att ingen har en bättre position än dem.” Abû Hurayrah sade: “Kommer vi att få se vår Herre?” Han sade: “Ja. Upplever du några svårigheter med att se solen och månen en fullmånsnatt?” Jag sade: “Nej.” Han sade: “Lika enkelt kommer ni att ha med att se er Herre. Det kommer inte att finnas en person i sittningen utan att Allâh omsluter honom och säger till honom: “Kommer du ihåg den och den dagen när du gjorde det och det?” och nämner några av hans synder i detta liv. Han kommer då att säga: “Ja. Har du inte förlåtit mig?” Då säger Allâh: “Jo. Det är tack vare Min förlåtelse som du har uppnått den här nivån.” Under tiden som de befinner sig i det tillståndet, täcks de av moln från ovan. Då faller en doft över dem som de aldrig förr har känt. Sedan säger vår Herre (tabârak wa ta´âlâ): “Res er upp för de gåvor som Jag har förberett för er. Ta vad ni vill.” Då kommer de till en marknad som änglarna har dolt för dem det ögat aldrig har skådat, örat aldrig har hört och hjärtat aldrig har fått för sig. Det vi önskar oss kommer att föras fram till oss utan handel. På marknaden träffar paradisets folk varandra. Han som har de upphöjda kläderna kommer att få träffa honom som är lägre - och ingen är låg - och se vilka kläder och vilken utstrålning som han är klädd i. Samtalen kommer inte att avslutas förrän de har fått vackrare utseende. Detta beror på att ingen däri skall känna någon sorg. Därefter beger vi oss till våra hem. Väl där möts vi av våra hustrur som säger: “Välkommen älskning! Du har återvänt ännu vackrare och med en ljuvligare doft sedan du lämnade oss.” Då säger vi: “I dag har Vi suttit med vår Herre (´azza wa djall) den Allsmäktige. Det är med all rätt som vi har blivit till det vi har blivit.”

Rapporterad av at-Tirmidhî via Muhammad bin Ismâ´îl från Hishâm bin ´Ammâr och Ibn Mâdjah via Hishâm bin ´Ammâr. Den ende i berättarkedjan man bör titta på är ´Abdul-Hamîd bin Habîb som är al-Awzâ´îs skrivare. Vi avvisar inte för att han är ensam om att rapportera detta från al-Awzâ´î. Imâm Ahmad och Abû Hâtim sade att han är pålitlig. Duhaym och an-Nasâ’î sade att han är svag. at-Tirmidhî sade:

“Hadîthen är främmande. Vi känner endast till den via denna väg.”

Ibn-ul-Mubârak rapporterade att Anas bin Mâlik sade:

“Paradisets folk kommer att säga: “Låt oss gå till marknaden.” De beger sig då till dynor av mysk. När de återvänder till sina hustrur säger de till dem: “Vi kan känna att ni doftar på ett sätt som ni inte doftade förut.” Då säger de till dem: “Vi kan också känna att ni doftar på ett sätt som ni inte doftade när ni gick ut.”

Ibn-ul-Mubârak rapporterade att Anas bin Mâlik också sade:

“I paradiset finns en marknad av dynor av mysk. De beger sig dit och samlar sig där. Då sänder Allâh en vind som träder in i deras hem. När de kommer hem, säger deras familjer till dem: “Ni har också blivit vackrare efter att ha gått ut.””

Författare: Imâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)
Källa: Hâdîl-Arwâh ilâ Bilâd-il-Afrâh, sid. 214-216
Förkortad av darulhadith.com

Tiden för badet (Ghusl) går in efter att gryningen (Fadjr) har gått in. Den som badar efter gryningen belönas för det till skillnad från den som gör det innan. Denna åsikt har Mudjâhid, al-Hasan, an-Nakha´î, ath-Thawrî, ash-Shâfi´î och Ishâq.

Det har rapporterats från al-Awzâ´î att bad innan gryning visst belönas.

Mâlik sade att badet inte belönas om han inte ger sig iväg efteråt.

Vad gäller oss – Hanâbilah – håller vi oss till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

"Den som badar på fredagen…"

Dagen börjar när gryningen har trätt in.

Och om han skulle bada och sen orena sig, gäller det första badet och det räcker att han tvagar sig efteråt. Denna åsikt har Mudjâhid, al-Hasan, Mâlik, al-Awzâ´î och ash-Shâfi´î. Tâwûs, az-Zuhrî, Qatâdah och Yahyâ bin Abî Kathîr rekommenderar dock att man badar på nytt.

Vad oss – Hanâbilah – beträffar, anser vi att han har badat på fredagen och därmed handlar utmed den allmänna hadîthen.

Författare: Imâm Ibn Qudâmah al-Maqdisî
Källa: al-Mughnî (3/227-328)

Vi tror på Blåsningen i hornet som Isrâfîl ansvarar för. Blåsningen kommer att ske tre gånger; en gång för skräcken, en annan gång för döden och en tredje gång för uppståndelsen.

Vissa lärda säger att den kommer att ske två gånger. Men den korrekta åsikten är att den kommer att ske tre gånger. Alla har de nämnts i Qur'ânen:

وَيَوْمَ يُنفَخُ فِي الصُّورِ فَفَزِعَ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَمَن فِي الْأَرْضِ إِلَّا مَن شَاء اللَّهُ وَكُلٌّ أَتَوْهُ دَاخِرِينَ

”Och tänk på den Dag då det skall stötas i hornet och då skräcken griper om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Allâh vill [skona], och då alla i ödmjuk lydnad skall stiga fram inför Honom.”1

وَنُفِخَ فِي الصُّورِ فَصَعِقَ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَمَن فِي الْأَرْضِ إِلَّا مَن شَاء اللَّهُ ثُمَّ نُفِخَ فِيهِ أُخْرَى فَإِذَا هُم قِيَامٌ يَنظُرُونَ

”Och [Domens] hornstötar skall ljuda och alla i himlarna och på jorden – utom de som Allâh vill [skona] – skall falla livlösa till marken. Ännu en hornstöt – och de reser sig och får skåda [den nya verkligheten].”2

Första gången det blåses i hornet, fylls människorna med skräck. Andra gången det blåses i hornet, dör de. Tredje gången det blåses, reser de sig upp för skapelsernas Herre.

 "Eller [- ett annat exempel på dem som förnekar Guds Allmakt -] om mannen som färdades förbi en stad som hade jämnats med marken och utropade: "Hur skulle Gud kunna ge liv åt denna [döda stad]?" Och Gud lät honom dö och förbli död i hundra år. Därefter väckte Han honom till liv och frågade: "Hur länge har du varit borta?" Han svarade: "Jag har varit borta en dag eller en del av en dag." [Gud] sade: "Nej, du har varit borta i hundra år. Men se på din mat och din dryck, som inte har fördärvats, och se på din åsna - Vi har velat göra dig till ett tecken för människorna - och se [nu] hur Vi ger liv åt de döda benen och sedan klär dem med kött." Och när allt detta stod klart för honom, sade han: "[Nu] vet jag att Gud har allt i Sin makt.""
[2:259]

De tidiga Salaf, och framförallt profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), lät barnen komma in i profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) moské. Du kommer säkert ihåg hadîthen som rapporteras av en följeslagare som en dag bad ´Asr bakom profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Vid ett tillfälle, förblev Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ovanligt länge på Sudjûd. Denne följeslagare lyfte på huvudet för att försäkra sig om att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inte hade dött. Istället fick han syn på en märklig sak. Han såg en av hans barnbarn på hans rygg. Efter att bönen hade fullbordats, frågades han om den ovanligt långa Sudjûd. Då sade han:

”Min sonson red på mig och jag ville inte påskynda honom.”

Det här barnet kom till moskén, men var det på grund av bönen? Barnet saknade som sagt urskiljningsförmåga. Det hörde inte till hans vägledning att påminna de bedjande, män som kvinnor, om att inte ta med barnen till moskén. Faktum är att han godkände handlingen. Och inte nog med det. Han anpassade även sin bön till modern med det gråtande barnet så att han kortade den bara för moderns och barnets skull. Han kunde lika gärna ha sagt det många säger idag:

”Varför tar ni med er barnen och stör oss?”

Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gjorde inget sådant.

Baserat på det skall föräldern låta barnet följa med till moskén om det själv vill, även om det är för att leka i moskén. Att barnet får följa med till moskén innebär att det får vänja sig vid de bästa platserna, nämligen moskéerna. Om barnet växer upp på detta vis och vill följa med till moskén, skall man anse det som en gåva och ett mycket glatt budskap. Föräldrarna måste utnyttja denna trend och låta det följa med till moskén. Skulle barnet då göra något som inte passar moskéerna, skall man tänka på vad som kan vara olämpligare än att låta profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utgöra ett riddjur. Trots det fördömde inte profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) barnet. Faktum är han gav det en särskild dom, på samma sätt som han gav modern med barnet, och förlängde sin Sudjûd. Om det hade skett idag, skulle de börja ropa i moskén:

”Shaykh! Du ber för länge!” Om han då svarar: ”Barnet började rida på mig.” ropar de: ”Varför tar du med dig barnet då?” De känner inte till sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sätt.

Fråga:

Vad är domen för skönhetsoperationer?

Svar:

Det finns två typer av skönhetsoperationer.

Den första: Skönhetsoperationer med syftet att ta bort en brist och defekt som antingen finns på människan på grund av en olycka och dylikt eller också om den är medfödd. Denna typ är tillåten eftersom det hör till tillåten behandling. Likaså lät profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) mannen som fick sin näsa avhuggen i krig ta en näsprotes av guld[1].

Den andra: Att kroppsdelen redan är utvecklad och fullkomlig. I detta fall är det inte tillåtet eftersom det innebär en förändring av Allâhs (´azza wa djall) skapelse. Detta hör till Satans verk som Allâh sade om:

“Och jag skall befalla dem att förvanska Allâhs skapelse.” [2]

Denna skönhetsoperation är i själva verket en förvanskning, inte en försköning.

Källa: al-Muntaqâ (3/421)

[1] Abû Dâwûd (4/89), at-Tirmidhî (6/80) och an-Nasâ’î (8/163-164).

[2] 4:119

Fråga: Är det tillåtet att raka håret under hakan, ta bort skägget från ansiktet samt korta skägget?

Svar: Det är inte tillåtet att ta bort skägg från ansiktet. Håret som växer på kinderna hör till skägget.

Angående att ta bort håret från halsen, så är det tillåtet. Det tillhör inte skägget.

Vad gäller att korta skägget, är det endast tillåtet om det är längre än ett grepp. Annars är det inte tillåtet.

Talare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Källa: Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (495)

Det tredje [förbudet som bröllop kan bestå av], är att vissa kvinnor noppar sina ögonbryn så att de blir som bågar eller nymånar. De gör det för att de påstår att de kommer att se vackrare ut. Denna handling har Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbjudit och förbannat dess utövare då han sade:

”Allâhs förbannelse vilar över kvinnorna som tatuerar och ber om att bli tatuerade, förlänger hår och ber om att få håret förlängt, noppar ögonbryn och ber om att få ögonbrynen noppade1 och ber om Faladj2 för skönhetens skull och ändrar på Allâhs skapelse.”3

1 at-Tabarî sade:

”Kvinnan får inte ändra på något av det som Allâh har skapat henne med genom att addera eller reducera för skönhetens skull. Hon får varken göra det för sin make eller för någon annan. Exempel på det är att ha sammanvuxna ögonbryn och ta bort det som är mellan dem.” (Kortfattat ur ”Fath-ul-Bârî”)

2 Faladj är att det filas ett mellanrum mellan de tvåhörniga tänderna och de fyrhörniga.

3 al-Bukhârî (10/306) och Muslim (6/122)

Författare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Källa: Âdâb-uz-Zafâf, sid. 201-202

Fråga: Vad är domen för att ta bort eller tunna ögonbrynen samt att ta bort håret mellan ögonbrynen?

Svar: Det är inte tillåtet. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har förbannat kvinnan som gör det. Det hör till att ändra på Allâhs skapelse som Satan lovade lura i människan då han sade:

“Och jag skall befalla dem att förvanska Allâhs skapelse.” [4:119]

Likaså är det förbjudet att tunna ögonbrynen - och Allâh vet bättre.

Författare: ´Allâmah Sâlih bin Fawzân al-Fawzân
Källa: al-Muntaqâ (3/432)

"de som, om de begår en skamlös handling eller [på annat sätt] tillfogat sig själva orätt, minns Gud och ber Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Gud? - och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande."
[3:135] 
"Den lön [som väntar] dem skall vara deras Herres förlåtelse och lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid - en härlig belöning för dem som arbetat och strävat!"
[3:136]

"de som är utan synd, då änglarna i dödsögonblicket hämtar deras själar och hälsar dem: "Fred vare med er! Stig in i lustgården, [detta är belöningen] för era handlingar!""
[16:32]

Abû Dja´far ar-Râzî rapporterade att Abûl-´Âliyah sade:

”Faraos hustrus tro var som Faraos vakts hustrus tro. En dag satt hon och kammade Faraos dotter. Rätt som det var, föll kammen ned på marken. Hon sade: ”Ve den som inte tror på Allâh!” Då sade Faraos dotter: ”Har du någon annan Herre än min fader?” Hon sade: ”Min Herre, din faders Herre och alltets Herre är Allâh.” Till följd därav gav dottern henne en örfil, slog henne och berättade för Farao vad hon hade sagt. Då skickade han ett bud efter henne och frågade henne: ”Dyrkar du någon annan än Herre än mig?” Hon sade: ”Ja, min Herre, din Herre och alltets Herre är Allâh. Jag dyrkar endast Honom.” Följaktligen började han tortera henne.

Han band fast hennes armar och ben och kastade in henne bland ormar. Han lät henne förbli i detta tillstånd i en hel dag. Dagen därpå kom han till henne och sade: ”Skall du inte höra upp?” Hon sade: ”Min Herre, din Herre och alltets Herre är Allâh.” Han sade: ”Jag kommer att slakta din son om du inte upphör.” Hon sade: ”Gör vad du vill.” Då slaktade han hennes son samtidigt som hennes sons själ sade: ”Gläd dig, kära moder! Allâh kommer att belöna dig med det och det.” Nästa dag kom Farao igen och sade samma sak och det gjorde även hon. Då slaktade han hennes andra son vars själ sade: ”Härda, kära moder! Allâh kommer att belöna dig med det och det.” Faraos hustru hörde vad kvinnans söners själar hade sagt och då trodde även hon. Till sist dog Faraos vakts hustru. Hennes belöning och boning i paradiset uppenbarades för Faraos hustru. Detta ledde till att hennes tro och övertygelse blev allt starkare. Så småningom lät Allâh Farao få reda på hennes tro.

Han sade då inför sin folksamling: ”Vad vet ni om Âsiyâ bint Muzâhim?” Som svar på frågan prisade de och öste beröm över henne. Då sade han: ”Hon dyrkar någon annan än mig.” Då sade: ”Döda henne!” Med fastbundna armar och ben fördes hon fram sägande: ”Herre! Bygg en boning åt mig i paradiset i Din närhet.” När hon då fick syn på sin boning i paradiset, började hon skratta. Då sade Farao: ”Förundras ni inte över hennes galenskap? Hon skrattar medan vi torterar henne!” Då tog Allâh hennes själ till paradiset – må Allâh vara nöjd med henne.”

Tafsîr al-Qur’an al-´Adhîm (4/504-505)
Mu´assasah-ar-Risalah, 1422/2001

Källa: Muslimah Bladet (www.muslimah.se)

Den korrekta åsikten är att det inte finns någon skillnad mellan mannens och kvinnans bön. Det vissa lärda nämner och att det finns skillnad mellan deras böner saknar bevis. Hadîthen som du nämnde ”Förrätta bönen såsom ni har sett mig förrätta bönen” är en princip som berör alla. Lagstiftningarna berör alla likadant till dess att specifikationen bevisas.

Författare: Imâm ´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh bin Bâz
Källa: http://binbaz.org.sa/mat/877
www.darulhadith.com

Allâh (ta´âlâ) sade:

”Och som ett exempel för de troende har Allâh framhållit Faraos hustru, som sade: ”Herre! Bygg en boning åt mig i paradiset i Din närhet och skydda mig mot Farao och allt han har gjort och skydda mig mot alla dem som ständigt begår orätt!”” [1]

 Här ger Allâh ett exempel för de troende på hur deras beblandning med de otrogna inte skadar dem om de är i behov av dem. Allâh (ta´âlâ) sade:

 ”De troende skall inte ta de otrogna snarare än sina trosbröder till bundsförvanter – den som gör så skär av banden till Allâh – såvida ni inte fruktar något från deras sida som är att frukta.” [2]

 
Qatâdah sade:

 ”Farao var den mest tyranna och otrogna människan på jorden. Men jag svär vid Allâh att hans otro inte skadade hans hustru då hon lydde sin Herre. Låt dem veta att Allâh (ta´âlâ) är en rättvis Domare som inte straffar någon för hans synder.”

 Ibn Djarîr rapporterade att Sulaymân at-Taymî sade:

 ”Faraos hustru torterades i solen. Varje gång han gick bort från henne, gav änglarna henne skugga med sina vingar. Dessutom brukade hon se sitt hem i paradiset.”

 Ibn Djarîr rapporterade att al-Qâsim bin Abî Bazzah sade:

 
”En gång frågade Faraos hustru: ”Vem vann?” Det sades: ”Mûsâ och Hârûn.” Då sade hon: ”Jag tror på Mûsâs och Hârûns Herre.” Farao skickade i sin tur ett bud efter henne och sade: ”Hämta det största stenblocket ni kan hitta. Om hon fortsätter att säga det hon gör, kommer jag att kasta det över henne. Tar hon däremot tillbaka det, skall hon förbli min hustru.” När hon väl hade förts fram, tittade hon upp mot himlen och såg sitt hem däri. Hon kvarblev på sin åsikt och när stenblocket föll över henne, hade hennes själ redan lämnat kroppen.”

 De lärda sade att hennes ord ”Bygg en boning åt mig i paradiset i Din närhet och skydda mig mot Farao och allt han har gjort” bevisar att hon föredrog grannskapet i stället för boningen. Det har rapporterats en hadîth från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kring denna händelse. 

”… och skydda mig mot Farao och allt han har gjort” betyder ”rädda mig, för jag har sannerligen avsvurit mig från hans handlingar”.

 ”…och skydda mig mot alla dem som ständigt begår orätt!” Den här kvinnan hette Âsiyâ bint Muzâhim – må Allâh vara nöjd med henne.
 

Fråga: Är det tillåtet för kvinnan att säga ”Âmîn” högt i bönen?

Svar: Det får hon göra om hon endast förrättar bönen med kvinnor. Om hon ber med främmande män, gör hon inte det. Jag säger däremot inte att kvinnans röst är ´Awrah, till skillnad från många andra. De troendes mödrar och följeslagarnas fruar talade med män. Ofta kunde en kvinna komma till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och ställa honom en fråga medan följeslagarna lyssnade. Men det hör inte till kvinnans etikett att höja rösten när hon läser Qur'ânen.

Talare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Källa: Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (697)

Fråga: Bryts en kvinnas bön om det är en kvinna som går förbi henne?

Svar: Ja, en kvinnas bön bryts om det är en kvinna som går förbi henne förutsatt att hon är, som det nämns i ett par bekräftade rapporteringar, könsmogen.

Talare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Källa: Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (93)

Om en kvinna skall leda andra kvinnor i bönen, är det Sunnah att hon står i mitten av raden. Det rapporteras från ´Â’ishah och Umm Salamah.

Om hon ber med en andra kvinna, står hon till höger om den kvinnliga Imâmen. Om hon i stället ställer sig bakom henne, så är handlingen tillåten. En kvinna får nämligen stå helt ensam när hon förrättar bönen, vilket bevisas i Anas hadîth 1.

1  Anas bin Mâlik (radhiya Allâhu ´anh) sade:”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställde sig upp för att be. Jag och ett faderlöst barn radade upp oss bakom honom och bakom oss stod kvinnan. Därefter förrättade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) två Rak´ât med oss.” (al-Bukhârî och Muslim)

Författare: Imâm Muwaffaq-ud-Dîn bin Qudâmah al-Maqdisî (d. 620)
Källa: al-Kâfî (1/192)

När det är bön som man läser högt i, läser hon högt. Om det däremot finns män i närvaron, låter hon bli att läsa högt. Det enda undantaget är i fall männen är hennes Mahârim. I detta fall är det tillåtet.

Författare: Imâm Muwaffaq-ud-Dîn bin Qudâmah al-Maqdisî (d. 620)
Källa: al-Mughnî (3/38)

Ghîbah – Baktal

Baktal har definierats av Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som "att du nämner din broder på ett sätt som han hatar." Så när en syster baktalar hennes syster så kan det som verkligen sägs vara sant. Förtal är å andra sidan att ljuga om ens syster.
Efter att Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) hade definierat vad ghîbah var så frågade någon;

"Men om jag talar sanning om min broder?" Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) svarade då; "Om du talar sanning om honom, så har du baktalat honom, och om du inte talar sanning om honom, så har du ljugit om honom."[1]

Baktal är en synd som Allâh strängt har fördömt i Hans Bok när Han (Subhânah) liknar denna synd vid att äta sin döda broders kött. Han (Ta´âlâ) säger,

"Och spionera inte på varandra och tala inte illa om andra bakom deras rygg. Skulle någon av er vilja äta sin döde broders kött? Nej, det skulle ni finna vämjeligt." [49:12]


Namîmah – Skvaller

Namîmah är att sprida skvaller till folk för att skapa osämja mellan dem. Allâh har klandrat denna synd i Hans uttalande;

"Och lyssna inte till den som är färdig att svära på allt och springer med skvaller och illvilligt förtal, som motarbetar det goda, överträder alla förbud och syndar, grov i sättet och omåttlig [och] därtill av tvivelaktig härkomst." [68:10-12] 

Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) sade även att personen som gör detta inte kommer att träda in i paradiset[2], vilket borde vara tillräckligt som en varning för hur allvarlig denna synd är.

Fråga: Är det tillåtet för oss att slänga papper vilka det står Bismillâh på, såsom brev och tidningar vart som helst, eller ska vi slänga dem på en speciell plats?

Svar: De ska slängas på en respektabel plats, brännas, eller grävas ner på en ren plats. De ska inte kastas i soporna då de innehåller Bismillâh eller några verser ur Koranen.

Fatâwah Nûr ’ala Darb Att respketera Allâhs Namn

Tungans faror

Ha säker kunskap syster, må Allâh bevara dig ifrån allt ont, att om vi inte använder vår tunga till lydnad av Allâh så kommer den att användas i synd och överträdelse. Med tungan kan man falla i shirk (avgudadyrkan) och kufr (otro), gäck av religionen, lögn, baktal, skvaller, svordomar, spridning av falska rykten m.m. Man kan på så sätt begå bland de största synderna i Islâm genom tungan.

Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förklarar i en lång hadîth att en stor skara människor kommer att kastas i elden just på grund av vad tungan har skördat. När Mu´âdh ibn Jabal frågade Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) om handlingar som får en att träda in i Paradiset och håller en långt bort ifrån Helvetet så nämnde Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) Islâms pelare och några andra goda gärningar. Sedan sade han (sallâ Allâhu alayhi wa sallam);

"Skall jag inte berätta för dig om dess ryggrad?" Mu‟âdh svarade; "Jo, Allâhs sändebud." Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) tog då tag i sin tunga och sade; "Håll tillbaka den här." Mu´âdh sade; "Allâhs profet! Kommer vi att stå till svars för det vi säger?" Han sade; "Må din moder förlora dig! Vad annars får människorna att kastas in i elden med ansiktena – eller så sa han; "med näsborrarna" – före om inte frukterna från deras tungor."[1]

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade därtill att vi kan yttra ett endaste ord som leder till vår undergång på grund av att vi har varit oaktsamma med det vi har yttrat. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade;

"Och en tjänare må säga ett ord som Allâh förargas av utan att uppmärksamma det. Dock får det honom att falla i helvetet."[2]

Dessa hadîther visar oss vikten av att använda vår tunga i lydnad till Allâh och konsekvensen av att vara försumlig. Följande är fåtal exempel på synder man kan begå med tungan.

"Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antaganden [och förmoda det ena och det andra om varandra]; det kan ligga synd i sådana antaganden. Och spionera inte på varandra och tala inte illa om andra bakom deras rygg. [Eller] skulle någon av er vilja äta sin döde broders kött? Nej, den [tanken] skulle ni finna vämjelig! Och frukta Gud! I Sin barmhärtighet går Gud den ångerfulle till mötes!"
[49:12]

Förträffligheten av att bevara tungan

Människan är omgiven av välsignelser och gåvor från Allâh och tungan är en av dem. Han (Ta´âlâ) säger i den ädla Qur´ânen:
"Har Vi inte gett henne ögon, tunga och läppar, och visat henne de två
huvudvägarna?"
[90:8-10]

Genom tungan yttrar man trosbekännelsen och träder in i îmân (tro) och blir muslim. Därefter utför man bland de största dyrkansmomenten med tungan så som recitationen av qur´ânen, påminnelse av Allâh under morgon och kväll, påbud av det goda och förbud av det onda, du’â (åkallelse), sprida salâm, sända frid och välsignelser över Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och mycket mer.

De dyrkansmomenten man kan utföra med tungan är väldigt många i antal till den graden att säga ett gott ord till och med är sadaqah (välgörenhet).[1]
Tungan kan göra så att en person upphöjs till de högsta graderna när den används i lydnad till Allâh och dyrkan. Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) sade;

"En tjänare må säga ett ord som Allâh behagas av utan att uppmärksamma det. Dock lyfter Allâh upp honom flera nivåer tack vare det."[2]

Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) har även garanterat paradiset till den personen som kan garantera att bevara det som finns emellan käken (tungan) och benen (privata delarna) i hans uttalande;

"Den som kan skydda det som är mellan käkarna och det som är mellan benen lovar jag paradiset."[3]

När en person bevarar tungan så är det ett tecken på den personens perfektion av Islâm vilket nämns i Profetens uttalande då han (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) sade;

"En Muslim är den vars tunga och hand andra Muslimer är trygga med."[4]

Det motsatta kan även sägas, när en person låter sin tunga löpa fritt visar det personens defekta underkastelse till världarnas Herre.

Käraste syskon i Islam. Vår tunga är en enorm välsignelse från vår Herre, men även en svår prövning. Jag kommer att publicera en serie om detta viktiga ämne, tungan – dess välsignelser och dess faror.

Den viktigaste delen i kroppen är hjärtat så som har indikerats av vår profet (sallâ Allâhu „alayhi wa sallam) i hans uttalande;

"Det finns en köttbit i kroppen. Om den är sund, blir resten av kroppen sund. Och om den är förstörd, förstörs resten av kroppen. Det är hjärtat."[1]

Hjärtat är på så sätt källan för alla handlingar, vare sig de är goda eller onda. Om hjärtat är rättfärdigt så kommer även gärningarna att vara det, om hjärtat är fördärvat så kommer handlingarna likaså att vara det. Tungan reflekterar således det som återfinns i hjärtat.

Det är endast då tungan är upprätt som en persons îmân (tro) kan bli upprätt. Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) sade:

"En tjänares tro kommer inte att vara upprätt förrän hans hjärta är upprätt och hans hjärta kommer inte att vara upprätt förrän hans tunga är upprätt."[2]

Eftersom Profeten (sallâ Allâhu alayhi wa sallam) sade att de flesta synder, som Âdams söner begår, är just genom tungan[3] så är detta ämne väldigt viktigt.

"den Dag då vännen inte kan ingripa till förmån för sin vän och ingen kan få hjälp
utom den som Gud förbarmar Sig över; Han är den Allsmäktige, den Barmhärtige."
[44:41-42]

Fråga: Ibland råkar jag befinna mig hos kristna människor när tiden för bönen går in. Jag tar då fram min bönematta och förrättar bönen framför dem. Är min bön korrekt med tanke på att den förrättas hemma hos dem?

Svar: Ja, din bön är korrekt - må Allâh påöka din lydnad till Honom - och i synnerhet att du förrättar de fem vardagliga bönerna i tid. Det är dock obligatoriskt att göra så gott du kan för att förrätta bönen i samling i moskéerna.

Författare: al-Ladjnah ad-Dâ’imah
Källa: Fatâwâ al-Ladjnah ad-Dâ’imah (2/75-76)

Fråga: Vad skall jag göra om jag förrättar bönen och det ringer på dörren och det inte finns någon annan i huset?

Svar: Om det är en frivillig bön, så är det tillåtet att avbryta den för att se vem som ringer på dörren.

Om bönen är obligatorisk, så skall man inte påskynda den om man inte befarar att man går miste om något viktigt.

I fall man kan få personen att inse att man förrättar bönen, antingen genom att mannen säger “Subhân Allâh” eller också att kvinnan klappar, räcker det. Om det däremot är lönlöst på grund av långt avstånd eller för att personen inte hör, anses det vara tillåtet att avbryta bönen vid behov och i synnerhet om det är en frivillig bön. Skulle bönen däremot vara obligatorisk och personen befarar att det är något viktigt, så är det tillåtet att avbryta bönen för att därefter ta igen den från början - och lov och pris tillkommer Allâh.

Talare: Imâm ´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh bin Bâz
Källa: Fatâwâ ´Ulamâ’-il-Balad al-Harâm, sid. 229

"Förlorade är de som förnekar det kommande mötet med Gud, ända till dess den Yttersta stunden plötsligt är över dem, och de säger: "Vilket elände! Hur kunde vi försumma [att förbereda oss för] denna [Stund]!" På ryggen skall de bära hela bördan av sina synder - i sanning en tung börda!"
[6:31]

Ibn Taymiyya:
"Seek knowledge, because seeking it for the sake of Allâh is a worship. And knowing it makes you more God-fearing; and searching for it is jihad, teaching it to those who do not know is charity, reviewing and learning it more is like tasbeeh. Through knowledge Allâh will be known and worshipped. With the knowledge Allâh will elevate people and make them leaders and imams, who will in turn guide other people."
[Fatawa Ibn Taymiyya vol.10, p.39]

Fråga: Vissa människor säger att man skall ta till sig det goda, oavsett om det finns i en bok eller i ett band, och lämna det onda och det felaktiga. Stämmer detta?

Svar: Det råder inga tvivel om att man skall ivra efter det goda. Men kan man äta förgiftad honung och säga att den är bra även om den är förgiftad? Nej, det går inte då denna honung är blandad med något som orsakar din död.

Den som talar utmed denna princip måste ha kunskap om det goda och det onda så att han kan undvika det onda. Då är det tillåtet. Eller också att han går igenom banden för att avvisa dem eller dylikt. Men att vara okunnig och ändå säga att man tar det som är rätt och lämnar det som är fel är tveklöst en väg till undergång.

Författare: ´Allâmah Ahmad bin Yahyâ an-Nadjmî
Källa: al-Fatâwâ al-Djaliyyah, sid. 26-27

al-Albani: I och med att Salafiyyah är baserade på kunskap och inte samling av människor, segrar den var den än kommer. Därför ser vi hur vissa av dess fiender följer Salafi-modet nu. De vet att deras metodik inte leder någonvart. (Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr 609)

al-Albani: Ja, enligt judendomen, men inte enligt islam. (Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr 633)